Jag var med i diskussion på IDG:s webbdagar idag på temat: Nätet och samhället. Det satte igång en massa tankar. Liveblogg finns
här.
Så här lät min inledning:
"Sedan 1995 har jag ägnat mig åt att försvara Internet. Det har funnits tillräckligt med folk som har ifrågasatt säkerhet, den personliga integriteten, fördumningen av våra unga som bara sitter framför datorn, teknostress och annat farligt.
Jag har också haft en genuin känsla av att Internet, speciellt den sociala revolutionen med bloggar och sociala nätverk, är något positivt. Att vi är lyckligt lottade som har fått verktyg som ger ökad transparens och ökad kundmakt. Bloggar är t ex en sorts demokratisk kreativitet som definitivt förändrat vår syn på vem som kan skapa media. De har bevisat att yrkesverksamma journalister och etablerade mediahus inte längre har någon självklar ensamrätt på journalistik.
Jag tror många av oss har fått uppleva massans kraft, tex i höstas under protesterna i Burma. Det var fantastiskt att läsa att citizen journalism fungerade och att påtryckningarna från alla oss som i olika forum protesterade hade en viss effekt. Många av de människor som slöt upp i Kungsträdgården för att protestera mot gatuvåldet, efter en uppmaning på Facebook, insåg också kraften i den stora gruppen. Det var nog inte första gången vi får se den typen av manifestationer.
Nu tänkte jag bli lite pessimistisk för en gångs skull:
Den sociala webben har lätt att skapa intressegemenskaper kring allt från Hammarby fotboll till recept. Men hur bra är verktygen för att jobba med stora samhällsfrågor och långsiktig opinionsbildning?
Nätet har blivit mer och mer visuellt, med både bilder och film: hur klarar sig idéer som inte går att visualisera? Kan det vara så att skräddarsydda tjänster, RSS och personalisering fördummar oss – att de bara ger oss med vi vad vi redan vet? Inte ger oss nån ny kunskap?
Alla tjänster ska idag vara lätta och snabba att konsumera, vi talar om snackmedia. Gör det att vi kommer få nån sorts enkel knapptryckardemokrati?
Har vi gamlingar, inklusive traditionell media förstått vilka förväntningar den digitala generationen har på snabbhet, feedback och användarupplevelse. En genration som i princip inte läser längre texter. Kommer universitet och högskolor att vara tillräckligt intressanta som lärande mötesplatser för Lunar-generationen?
I USA pratar man om The digital divide - Digitala klyftor och syftar då på skillnaderna mellan i – och uländers mognadsgrad vad det gäller IT. Jag tror att vi kommer att få se en annan klyfta: den mellan killar och tjejer. I en artikel i februari i New York Times med titeln:
Sorry, Boys, This Is Our Domain visar att det är tjejerna som håller på att ta över. De bloggar, skapar hemsidor och innehåll.
Slutkläm: Kommer vi att få ett friare, öppnare och mera demokratiskt samhälle,
eller ett där en liten kvinnlig elit driver de stora samhällsfrågrna och resten blir en överviktig, fördummad mobb som förväntar sig att alla diskussioner ska snuttifieras och paketeras som lättsmält underhållning?"
